Selinium.

Jag tittar på kvittot och tänker på gårdagen. Vad var det som hade kostat så mycket egentligen, fast det spelar väl ingen roll. Det var en sådan dag som bara borde glömmas bort, och samtidigt en sådan som etsar sig fast och aldrig riktigt lämnar ditt synfält.

 

En kaffe, med alldeles för mycket socker i, nästan så att det knastrade mellan tänderna. Allting började med en stor kaffe.

Jag hade suttit på kanten av den där kalla sängen i det kala rummet förut, det var ingenting nytt, men ändå vågade jag mig inte närmre än på en stol bredvid fönstret. Rummet var avlångt och hade två sängar i, men du hade rummet för dig själv. En tv stod på i bakgrunden med lågt ljud, men det var ingen som tittade. Du var omringad av blommor, några teckningar som mina kusiner målat och en liten nallebjörn du höll om när jag skickade iväg dig till sjukhuset, som du bara tyckte var fin.

 

Det var någonting som kändes annorlunda. Någonting hade skiftat, och jag kände mig orolig, märklig. Du hade pratat på som vanligt, verkade inte alls tycka illa om den sterila känslan i rummet, den kyliga luften eller den hårda tunna madrassen du låg på. Du log, och det var tur att mina två systrar var med för att jag visste inte hur jag skulle bete mig, jag var inte riktigt närvarande. Jag hörde egentligen inte alls vad ni pratade om, jag satt mest och skiftade vikten av min kropp åt olika håll, och tittade på er utan att vara delaktig i samtalen.

 

Håren reste sig på armarna, illamåendet smög sig på och kaffet svalnade sakta i handen på mig. Allt jag kunde fokusera på var den stora klockan på väggen strax utanför dörren, på sekundvisaren som sakta men säkert förde tiden framåt. Och som vi inte visste då, klockan som räknade ned dina minuter.

 

Du pratade om Teneriffa, om att åka dit med oss, med dina barnbarn och att bara ha det trevligt. Äta god mat, bada i havet och att spela Uno i solen. Du och ditt Uno. Det var länge sedan sist, men du gillade att resa, mormor. Även om morfar för länge sedan tappat orken, lusten och glädjen till att upptäcka nya saker. Du gillade värmen.

 

En halv kaffe och några chokladbollar var, så lång tid tog det innan vi gick hem. Min äldsta syster kramade om dig, kysste dig på kinden. Sedan kramade nummer två om dig, hårt och rejält. Och där står jag, redo vid dörren med en konstant underlig känsla i magen och jackan över armen, beredd att springa ut genom dörren och hem genom regnet. Allt för att slippa vara kvar där, och se dig ligga under täcket, så liten.

 

Jag vågade aldrig gå nära dig egentligen, jag höll mig på avstånd, pratade inte om någonting väsentligt. Lyssnade knappt på vad de andra sa, det kändes som om jag satt på utsidan, och tittade in. Jag vågade inte krama dig, och när jag vaknade så var du borta, då var du redan död.