Selinium.

Det var någonting som kändes annorlunda. Någonting hade skiftat, och jag kände mig orolig, märklig. Du hade pratat på som vanligt, verkade inte alls tycka illa om den sterila känslan i rummet, den kyliga luften eller den hårda tunna madrassen du låg på. Du log, och det var tur att mina två systrar var med för att jag visste inte hur jag skulle bete mig, jag var inte riktigt närvarande. Jag hörde egentligen inte alls vad ni pratade om, jag satt mest och skiftade vikten av min kropp åt olika håll, och tittade på er utan att vara delaktig i samtalen.

Håren reste sig på armarna, illamåendet smög sig på och kaffet svalnade sakta i handen på mig. Allt jag kunde fokusera på var den stora klockan på väggen strax utanför dörren, på sekundvisaren som sakta men säkert förde tiden framåt. Och som vi inte visste då, klockan som räknade ned dina minuter.

Du pratade om Teneriffa, om att åka dit med oss, med dina barnbarn och att bara ha det trevligt. Äta god mat, bada i havet och att spela Uno i solen. Du och ditt Uno. Det var länge sedan sist, men du gillade att resa, mormor. Även om morfar för länge sedan tappat orken, lusten och glädjen till att upptäcka nya saker. Du gillade värmen.

En halv kaffe och några chokladbollar var, så lång tid tog det innan vi gick hem. Min äldsta syster kramade om dig, kysste dig på kinden. Sedan kramade nummer två om dig, hårt och rejält. Och där står jag, redo vid dörren med en konstant underlig känsla i magen och jackan över armen, beredd att springa ut genom dörren och hem genom regnet. Allt för att slippa vara kvar där, och se dig ligga under täcket, så liten.

Jag vågade aldrig gå nära dig egentligen, jag höll mig på avstånd, pratade inte om någonting väsentligt. Lyssnade knappt på vad de andra sa, det kändes som om jag satt på utsidan, och tittade in. Jag vågade inte krama dig, och när jag vaknade så var du borta, då var du redan död.

Jag försöker och försöker och försöker, jag blir verkligen jättetrött. Men så blir jag jätteledsen och ledsamheten vinner över tröttheten, och jag kommer in i mitt zombie mode. Jag känner varken hunger eller tröttheten för vad det är, jag känner inte när jag behöver byta sittställning och jag känner inte när benet somnat. Jag känner knappt mensvärken. Allt jag äter är godis, och jag börjar nästan gråta när Cornelius inte vill kramas. Jag slår på avsnitt efter avsnitt, men jag hör inte ens vad dem säger. Trots att det är en av mina favoritserier. Jag har kollat på samma avsnitt tre gånger inatt för att jag inte märker någon skillnad. Klockan är snart åtta och jag har än en gång lyckats vara vaken tills lamporna i andra människors fönster börjar gå igång. Tills deras liv börjar. Äntligen kan jag ”slappna av” i kroppen och sova som om jag vore i någon slags semipermanent koma. Det näst svåraste moment under min dag är att somna. Det absolut svåraste, och det som delvis motverkar sömnen, är att jag måste vakna en liten liten stund senare. Tragiskt.

Flickan som lämnar ett spår efter sig, en stig av blod och innanmäte. Flickan som klyver alla hon träffar på vägen dit. Där det är mörkt och tyst och till och med Stjärnorna stannar upp för att se ned på dig i sorg. Platsen där Månen gömmer sig bakom tunga moln i skräck över vad du gjort, vad du kan komma att göra. Platsen där Jorden slutat snurra, där gravitationen slutat fungera och du svävar ut i ingenstans. Ut i tomma intet och du fumlar och svamlar och räcker dig efter någon men ingen hinner ta tag i din hand. Det fanns aldrig någon där.

Platsen som glömts bort. Vägen som är täckt av jord och gamla löv som sopats upp av folk som tagit sig därifrån, i ett försök att göra det svårare för oss andra. Grenar man måste skära sig igenom, ostadigt underlag som gör att man tappar fotfästet och trillar omkull än en gång. Målet flyttas lite längre bak. Lite längre ifrån dig och du tappar hoppet, du tappar gnistan och du vill inte mer. Du vill inte slita och kränga och dra i allt du ser framför dig. Jorden under naglarna visar inte att du levt, att du kämpat och klarat dig därifrån. Det visar att en bit av dig fortfarande är kvar, en bit du aldrig kommer att få tillbaka. Den bit av dig själv som grävdes ned bland de andra människorna runt dig, som inte gjorde någonting för att hjälpas, och inte tog emot den hjälp du erbjöd. Den bit av din själ som skulle krossa det du byggt upp, om du bara kändes vid den. Om du erkänt vad som hänt.

Så istället så ligger man där, nyfödd och utspottad med resterande av gallan från underjorden, verbalt nedslagen och täckt av blod. Delvis återhämtad och redo för nya andetag.

Flickan som bränner alla broar, och förgäves försöker få elden att visa vägen. Hon som förstör allt hon har kärt, enbart för att slippa se det splittras av sig själv. Hon som gång på gång sett det krossas rakt framför ögonen på henne. Hon har fått skärvorna i ögonen, hon har känt blodet rinna och hon har känt hinnan brista. Hon har känt hoppet sina och hon sitter på kanten av vad som känns som ett oändligt Svart hål.

Ett Svart hål i utkanten av ett Universum, som aldrig slutar växa, som aldrig slutar att skapa och förstöra och förändras och aldrig förblir det samma. Och det finns så mycket, så mycket mer att se.