Selinium.

Och så kom hösten, den sluter om mig med sin obotligt fuktiga luft och slår omkull mig med kyliga vindar, innan jag ens hunnit reagera på att det någonsin varit sommar.

 

Och här står jag nu, fastfrusen på en plats där jag aldrig riktigt hört hemma,

utan att veta vad jag har gjort för att hamna här.

Du har varit stark, så mycket längre än vad jag har varit svag.
Och jag har varit svag så länge som jag kan minnas.

Du är bara två år äldre, men du är den jag ser upp till mest. Den som klarar allt. Det finns många starka kvinnor, förebilder. Men jag önskar ändå alltid att jag vore mer som dig.

I want that part of life
the one one cannot give.
And though I sit here with a knife
I want to want to live..

This all just feels like Death to me
and here I am, forced to keep on breathing
Knife stuck in my chest, bullet through my neck
Words cannot convey

One day the rain will fall on you instead of me
and I will not be here for shelter.

When you accuse me of not being good enough, remember this
It was you who raised me.

I've never been good at letting go
I repress things and that which happened years ago, always feels like last week
Last week feels like another life

Sometimes, you just gotta let go
Walk away, quit thinking about it. Move on
I want an example, and a step to step instruction manual

Dear, I fear we're facing a problem. You feed me no longer, I know
And maybe there is nothing, That I can do, to make you do

Mama tells me I shouldn't bother, that I ought to stick to drink water

A drink that won’t satiate me, But It’ll have to do!

 

So I cry, I pray and I beg
Love me love me, say that you love me.

Feed me feed me, go on and feed me
Love me love me, pretend that you love me.

Leave me leave me, just say that you’ll feed me!

 

So I cry, and I beg for you to
Love me love me, say that you love me.

Leave me leave me, just say that you’ll feed me
I can't care 'bout anything but food..

It's comforting to know, one day, someday soon
I will have a body you will never even have touched
Maybe then I can start over, maybe I could let it all go

With every breath I take, I can feel myself slip one step further away from you.

Just one more moment that you're missing. I feel like I'm breathing the air that should've been yours.

Tell me again how I am not enough.
Tell me once more, the things I should change, what would make me better.
Tell me how I should live, so that you can be satisfied. Tell me. Because I do not know.
Let me see the disappointment in your eyes, hear it in your voice.
Let me really feel it.

Because somehow.. it has become the soundtrack of my soul.

I need a change, a big fucking change. I can't go on like this anymore, I don't want to. I'm so tired, so overly tired I can't sleep. My head is a blank heap of mess. When I do come across a thought or a feeling, it's all about me. I never think of anyone else anymore. I don't think I can. People shouldn't have to remind me that my brother is struggling with his life right now, I just saw him the other day, and I didn't think anything of it. I said hello and left. Like every other time. I went to say hi to dad, like I do occasionally, quite often I think. Not enough he says. Three days, four, five or maybe, sometimes even seven always turns into months in his head. I'm never enough, I get that. I really do, and I agree. It just doesn't help to keep pushing it in my face, to hear what a dissappointment I am. That I can't even keep in touch with my relatives, that they miss me, but they never call either. I don't get it, I don't feel the love. I don't' feel anything at all these days. I'm so incredibly disappointed in life, in me. I'm not even here anymore, and I don't know where I've gone. I'm lost.

I never realized it was all in my head

how ridiculous it must seem, running around in the dark

looking for something that isn't there

It was never there..

 

Och jag öppnar min mun med avsikten att säga någonting helt annat,

men allt som kommer ut är ytterligare ett förlåt.
Ytterligare en ursäkt för att jag är som jag är, för någonting jag inte kan rå för.
"Ursäkta, för att jag finns.."

 

 

 

 

I wish someone would've taught me how to grow up, how to move forward, how to live.

How to breathe. How to exist. Instead I'm stuck here, with no one else to blame but me.
God, I honestly don't want to be here anymore. Hell, I don't really want to leave either.

I hope I'm still breathing, 'cause I really can't tell with all this lack of sleep

Du är nog den enda som uppriktigt tycker att jag är något att ha. Häromdagen påstod du att jag är vältalig, bra på att föra ett samtal med folk bara, eller någonting liknande. Jag har ingen aning om vart du fått det ifrån, det är rätt ironiskt, med tanke på att jag aldrig pratar med folk. Över huvud taget. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan dig, jag skulle absolut inte varit där jag är idag. Det kanske låter fel, då jag är på en enormt dålig plats i mitt liv just nu, men utan dig, då hade jag nog inte varit här över huvud taget.

Jag älskar dig Bini, av hela mitt lilla skrumpna, ruttnande, svarta hjärta. Du är bäst, och inte bara för att du tycker om mig trots den jag är, utan för att du alltid har något fint att säga om precis alla. Du är positiv trots att du är kroniskt omgiven av negativitet (tack vare mig), kan alltid klämma fram ett leende, skämta om de mest tråkiga situationerna och alltid göra att allting känns lite bättre för oss omkring dig. Du ser det bästa i alla, och det är synd att du inte kan göra likadant för dig själv.

Jag orkar inte ett år till..