Selinium.

Flickan som lämnar ett spår efter sig, en stig av blod och innanmäte. Flickan som klyver alla hon träffar på vägen dit. Där det är mörkt och tyst och till och med Stjärnorna stannar upp för att se ned på dig i sorg. Platsen där Månen gömmer sig bakom tunga moln i skräck över vad du gjort, vad du kan komma att göra. Platsen där Jorden slutat snurra, där gravitationen slutat fungera och du svävar ut i ingenstans. Ut i tomma intet och du fumlar och svamlar och räcker dig efter någon men ingen hinner ta tag i din hand. Det fanns aldrig någon där.

Platsen som glömts bort. Vägen som är täckt av jord och gamla löv som sopats upp av folk som tagit sig därifrån, i ett försök att göra det svårare för oss andra. Grenar man måste skära sig igenom, ostadigt underlag som gör att man tappar fotfästet och trillar omkull än en gång. Målet flyttas lite längre bak. Lite längre ifrån dig och du tappar hoppet, du tappar gnistan och du vill inte mer. Du vill inte slita och kränga och dra i allt du ser framför dig. Jorden under naglarna visar inte att du levt, att du kämpat och klarat dig därifrån. Det visar att en bit av dig fortfarande är kvar, en bit du aldrig kommer att få tillbaka. Den bit av dig själv som grävdes ned bland de andra människorna runt dig, som inte gjorde någonting för att hjälpas, och inte tog emot den hjälp du erbjöd. Den bit av din själ som skulle krossa det du byggt upp, om du bara kändes vid den. Om du erkänt vad som hänt.

Så istället så ligger man där, nyfödd och utspottad med resterande av gallan från underjorden, verbalt nedslagen och täckt av blod. Delvis återhämtad och redo för nya andetag.

Flickan som bränner alla broar, och förgäves försöker få elden att visa vägen. Hon som förstör allt hon har kärt, enbart för att slippa se det splittras av sig själv. Hon som gång på gång sett det krossas rakt framför ögonen på henne. Hon har fått skärvorna i ögonen, hon har känt blodet rinna och hon har känt hinnan brista. Hon har känt hoppet sina och hon sitter på kanten av vad som känns som ett oändligt Svart hål.

Ett Svart hål i utkanten av ett Universum, som aldrig slutar växa, som aldrig slutar att skapa och förstöra och förändras och aldrig förblir det samma. Och det finns så mycket, så mycket mer att se.